"Det där det sitter bara i ditt huvud"

Det var med dem orden som min friskresa påbörjades men det skulle lika gärna kunna gjort att jag gav upp hoppet att få må bra igen. Det var hösten 2013 och jag kommer så klart ihåg känslan och det brandgula och röda  lönnlöven på träden utan för. Känslan av att först bli iskall och tom med tanken att "är det så här det ska vara resten av mitt liv?" Till att känna en liten med het låga tändas i bröstet som med klar och stark röst sa till mig att nej du detta är inte din väg men vill du någon annanstans så får du hitta vägen själv.

Men det var ju inte just den dagen som det hela startade utan det var egentligen långt innan men den märkbara resan nedåt började i december 2007 när jag gjorde min hysterektomi. Jag hade gjort ett aktiv val några månader tidigare att operera bort både äggstockarna och livmodern pågrund av att jag hade något som heter Lynch syndrom. Lynch syndrom är en genetisk mutation som ger en ökad risk för bland annat cancer i äggstockar, livmoder och tarm. Det var vid det tillfället ett ganska enkelt beslut då jag haft en hel del problematik med endometrios och hormonellt stök samt att jag var klar med barnafödandet, jag såg bara fördelar. Jag var absolut inte beredd på den resan som påbörjades efter operationen. Enligt sjukvården så var det bara att ersätta östrogenet så skulle jag inte märka av någonting alls av detta. Men det blev en brant resa nedåt hälsomässigt som pågick i ca 3 år.

Från att vara trött, ha vallningar och lite dimhjärna till fullskalig utmattning med 10-15 panikångest attacker varje dag, perioder av  många nätter med sömnlöshet varvat med stökig sömn där jag aldrig kände mig utsövd. Jag kunde inte koppla ihop information, fastnade i ologiska tärande tankemönster, humörsvängningar utan dess like och en kropp som var som om jag vore 100 år. Om jag någon dag lyckades ta mig till brevlådan fram och tillbaka en promenad på va 50 meter så somnade jag helt utslagen i ungefär 2 timmar för att återhämta mig. Jag var helt enkelt i strid med mig själv, min kropp, min hjärna och framförallt sjukvården. Men just de där förlösande orden i september 2013 gjorde att jag vaknade upp och tog saken i mina egna händer. Då det inte var min första rehabresa så ställde jag samma fråga till mig själv även denna gång.

"Vad ska jag lära mig av det här?"

Just den fråga jag har ställt mig tidigare och då fått en känsla av nytta av de motgångar jag har mött. Ett lärande som varit till nytta för både mig och andra. Vad var då lärdomarna från denna resa? Jo de var:

Att kroppen är fantastisk om den ges rätt förutsättningar
Att en helt ny värld öppnar sig med acceptans och självkärlek
Men också att små steg leder också framåt